Med det sena sextiotalets köp-slit-slängmöbler bröts modernismens definition av kvalitet som lång hållbarhet. Var inte den korta livslängden i praktiken funktionell? Kunde inte ett modernt liv styrt av impulsköp vara sundare än en hämmande präktighetssträvan? Varför kunde man inte köpa en pall i korvkiosken, eller en ny fåtölj där man köpte en back öl? Och måste man alls ha möbler i traditionell bemärkelse? Möbeln skulle ju kunna vara jeansen man hade på sig eller varför inte en del av ett uppblåsbart golv? Kort sagt, det handlade om att vända på perspektiven. Att, likt Mona Sahlin i den gågna veckan, kasta upp alla korten i leken för att se var de hamnade.

Bland de nytänkande möbler i experimentella material som tillverkades i Sverige under sextiotalets slut märktes möblemanget Well, formgivet av gruppen Dux4yra (Jan Ahlin, Jan Dranger, Martin Eiserman och Johan Huldt) för Dux 1967. Möblerna tillverkades av wellpapp och monterades av kunden själv. I möblemanget ingick en fåtölj med fotpall och en förvaringsmöbel med skåp och lådor.

Köp-slit-slängdebatten som Lena Larsson initierade 1960 ifrågasatte traditionen att ärva ting som måste tas om hand generationer. I hennes kritik fanns feministiska aspekter: "Vi ärver mer än vi vet. Vi ärver inte bara mormors vackra tillbringare och fula ljusstakar, vi ärver också det maktlösa, tidsödande beroendet medan vi fortsätter pyssla", skrev Larsson 1973.

Få torde ha ärvt Stephan Gips uppblåsbara möblemang Blow-up för Hagaplast 1967. Möblerna tillverkades i mjuk PVC-plast som konsumenten själv blåste upp med en dammsugare eller pump. Avsikten var att möbeln skulle vara så billig att konsumenten kunde köpa en ny när de gamla gick sönder eller när man tröttnat på den. Dock följde ett lagningskit med på köpet.

Den främsta kvaliteten med Blow-up var inte hållbarheten utan dess flexibilitet. Dess frihet. Formen erbjöd ett fritt, halvliggande sittande, utan hänsyn till krav på funktion och ergonomi. Den kunde lätt stuvas undan och tas fram vid behov, eller flyttas ut i trädgården, eller förtöjas vid bryggan.

En av formvärldens idéutställningar var Ordet är färg!, arrangerad av Svenska Slöjdföreningen 1967. Här presenterades bland annat Stephan Gips P-säng - med vilken Gip ifrågasatte varför barnets spontanitet måste stelna till vuxenlivets trista konventioner. P-sängen var en lekmöbel för vuxna. Denna tvåvåningssäng bildade ett rum i rummet, som en koja, där bottenvåningen var avsedd för samvaro medan övervåningen fungerade som en dubbelsäng. Detta var ett nytt, fritt och okonventionellt förhållningssätt till möbler och inredningar.

Recensenten Ulf Hård af Segerstad konstaterade att "man måste vara 'sofiaflicka' eller räckgymnast för att ha större glädje av P-sängen", men han såg den ändå som ett befriande uppbrott ur möbelvärldens koventioner.

Idéutställningar blev ett vanligt förekommande koncept under åren omkring 1970. Här undvek man pedagogiska pekpinnar om vad som var rätt och fel för att istället bjuda in publiken att tänka själva. Till de mer uppmärksammade idéutställningarna hör Modellen för ett kvalitativt samhälle på Moderna museet 1968. Genom att visa på barns fria och otvugna lek och skapande i ett rum fullt med skumgummi, färg och penslar ville arrangören kritisera det rationella, auktoritärt genomplanerade samhällets brist på kreativitet och impulsivitet.

"Kan man designa snygga prylar, när man vet hur människor svälter och lider, när man börjat tvivla på vårt behov av lyx, när man är livrädd och vet att katastrofen står för dörren???"

Frågan - som äger giltighet ännu idag - ställdes 1968. Bland dem som hävdade att designvärlden kunde göra nytta på ett socialt plan fanns den amerkianska designern Victor Papanek. Han hävdade att designerna skulle ägna sin kreativitet åt att utveckla hjälpmedel för tredje världens utsatta medborgare. Själv tog han fram U-landsradion 1969. Med hjälp av en konservburk, koppartråd, en spik samt en billig örsnäcka kunde fattiga analfabeter lyssna på radio.

En replik av U-landsradion finns i Nationalmuseums samling.

Bland de frågor som Konstfacks elever diskuterade när de stängde skolan 1968 fanns situationen för personer med funktionsnedsättningar. Överhuvudtaget efterlyste eleverna en vidgad utbildning som omfattade ämnen som sociologi, ergonomi, psykologi och estetisk nutidsorientering. Med det sistnämnda avsågs en ny kulturpoklitik som bättre skulle kunna förmedla kulturaktiviteter till allmänheten. Engagemanget kan ses som starten för den omtalade svenska "handikappdesignen", d.v.s. ergonomiskt utformade hjälpmedel som var så estetiskt tilltalande att de attraherade samtliga konsumentgrupper.

Den ökade politiseringen i samhället gav effekter även på de svenska formutbildningarna, främst Konstfack. 1968 framförde eleverna kravet "Gör oss samhällsnyttiga!" Kritik riktades mot att utbildningen var alltför mycket inriktad på konst samt att den inte förberedde eleverna på mötet med verkligheten efter skolan. Redan 1965 hade Carl Johan de Geer hävdat att eleverna hade varit bättre förberedda om de hade erbjudits 4 års praktik istället för Konstfacks verklighetsfrämmande studier!

Debatten 1968 blev så intensiv att eleverna stängde skolan för att fundera på frågan "Varför går vi egentligen här?". Och när de öppnade skolan igen möttes personal och elever av texten:

VI DRUNKNAR I SKIT - ANDRA SVÄLTER IHJÄL! OM TIO ÅR KOMMER KRASCHEN. VET DU DET? OCH HÄR GÅR VI OCH RITAR OCH RITAR OCH RITAR.