Det finns nog inget föremål i Nationalmuseums samlingar som är så tydligt i sin datering som Britt-Ingrid Perssons porslinsskulptur Fet vals. Skulle den kunna ha varit gjord något annat år än 1968? Här dansar de feta direktörerna på ett golv av mynt, vilket bärs upp av utmärglade arbetare...

Men skulpturen kan även ges en annan läsning. Sett ur ett vidare perspektiv återgav den inte enbart kapitalets förtryck av arbetarna utan även en kamp där de förtrycktas hela existens stod på spel. Kampen om konsthantverket.

Det politiska engagemang som slog igenom inom konsthantverket kan nämligen ses som ett sätt att legitimera områdets existens i det moderna samhället. För hur skulle konsthantverkarna annars möta kritikernas påståenden om att de var onödiga? Tärande. Individualister som bara förverkligade sig själva genom att fördjupa sig i ett material. En individuell kreativ utveckling som resulterade i lyxföremål för välbeställda konsumenter. Det politiska inslaget i föremålen blev ett sätt att försvara konsthantverket, samtidigt som det fjärmade sig från kopplingen till onödiga lyxföremål för en köpstark kundkrets.

Hantverkets placering i Glasburken kritiserades eftersom staden hade prioriterat en exklusiv butik framför en gratis möteslokal för alla. Men snart omfattade kritiken även konsthantverkarna. Och Hantverkets första separatutställning - Skål! med silver av Sigurd Persson - kunde knappast ha varit mer provocerande. Den minsta silverskålen rymde 5 hallonbåtar till priset av 500 kronor. Anna-Clara Tjerneld, senare Tidholm, krävde:

"Ut med silverskålarna. In med människorna i stället, billig enkel mat, enkel inredning, musik, film- och bildvisningar, diskussioner och vanligt prat, saker man kan göra tillsammans. Vi börjar om från början helt enkelt, först då kan en verklig kultur uppstå. En kultur som är vår. Och Hantverkets överklassprylar blir helt överflödiga."

Det var inte lätt att fortsätta göra silverskålar i det klimatet...

Den 17 oktober 1968 stod vad jag har kallat "slaget om Glasburken". Denna dag invigde nämligen Hantverksföreningen sin nya butik i lokalen rakt under "Öhrströms pinne" på Sergels torg. Valet av lokal väckte starka protester. Initialt handlade kritiken om kommersialiseringen av city där det saknades en mötelokal utan köptvång, ett plats som hade kunnat skapas i Glasburken. Men nu flyttade Hantverket dit, med butik och konsthantverksutställningar.

Vid invigningen arangerade ungdomar och studenter en protestaktion. En av aktivisterna har nedtecknat sin minnesbild:

"Måste ner till glasburken vid Sergels torg och aktionen. Hög stämning. Massor av folk har samlats. Äter pepparkakor. Dricker kaffe. Alla åldersgrupper är med. Ringdans runt burken. Inuti glasburken står De Inbjudna och dricker cocktail."

Polis tillkallades för att eskortera vernissagedeltagarna till och från lokalen.

Men snart riktades kritiken inte bara mot stadsplaneringen av city utan direkt mot konsthantverkarna och deras osolidariska produktion av exklusivt konsthantverk för välbeställda borgarbrackor...

1968 firade Stockholms stads Hantverksförening 100-årsjubileum med utställningen Hantverkets 60-tal på Nationalmuseum. Föremålen presenterades på stora bord över vilka det hängde ett rikt antal reklamaffischer. Syftet var att skapa ett möte mellan fin- och populärkulturen. Uppenbarligen kände arrangörerna omgivningens krav på nytänkande vad gällde själva scenografin. En traditionell konsthantverksutställning, vilket i princip hade varit den utställning som visades utan affischerna i taket, hade inneburit ett massmedialt självmål.

Recensenternas åsikter gick isär. Eva von Zweigberk menade att greppet var friskt: "Där fladdrar massor av fula, vulgära vardagliga affischer från taket som fond mot alla de sköna föremålen." Bengt Olvång var inte lika positiv: "Det bestående intrycket är gedigen tråkighet ... Det saknas motstånd, konflikt, liv." Kritiken var dock en västanfläkt i jämförelse med den storm som snart skulle komma...

1967 väckte Monica Backströms glas i "fattigmanssilver" uppmärksamhet. De visades på utställningen Glasyra i Stockholm, vilken lanserades med nya kommersiella grepp. Vernissagekortet var en skiva vars omslag var gjort av glasull. Och på utställningen strömmade musik med texten "Monica, Monica" ur högtalarna. Backström själv var klädd i lockig änglaperuk, vit tyllklänning och svarta träskor. Själva utställningen var formad som en rumslig labyrint med glänsande glasskärmar målade i olika färger och mönster. Utställningsaffischen angav att här visade Boda Glasbruk "flickan som trampade på glaset och lät idéerna jäsa".

Recensenten Ulf Hård af Segerstad var positiv och menade att Backströms sätt att förhålla sig till den "fina" kristalltraditionen påminde om popkonstens blandning av hög- och lågkultur. Formvärlden hade närmat sin konstvärlden. Men alla var inte lika hänförda av denna nya marknadsföringsteknik. Susann Frennberg skrev i Form: "Monica Backström var namnet. Mååånicca, mååånniiiccaaaa... En glasbubbla på PR-pipan- Svväller, skimrar, tunnas ut. Hur mycket tål den? Monica. Flickan som såldes med iskall kristallyrr. Fri-friaste flickan i kalkylernas bur. Forma? Formas?"

Popglas av Monica Backström kan beskådas i Nationalmuseums permanenta utställning Den fria formen 19002000.

1968 framhöll Per Arne Terrs Lundahl orimligheten i den skatt som ålades bruksföremål. Han utförde ett "protestskrin" i silver, ett material som alltså beskattades för sitt bruk. Skrinet hade försetts med nyckelhål och nyckel men saknade gångjärn. Det gick alltså inte att öppna och kunde heller inte användas som skrin.

Även Owe Johansson visualiserade skattens bristande logik genom att borra hål i sina silvervaser så att de blev obrukbara.

Per Arne Terrs Lundahl, Protestskrin, silver, mässingsstift, 1968.

Protestskrinet finns idag i Nationalmuseums samlingar genom en donation av Fredrik Posse!

Den fria formen hade närmat sig konsten. Härmed aktualiserades gränsdragningen mellan konst och konsthantverk, något som tydliggjordes i utställningen Varför pensel? på Hantverket i Stockholm 1966. Inte minst kritiserades den skatt som bruksföremål var belagda med sedan 1960. Till bruksföremål räknades föremål tillverkade i material som textil, glas, keramik, silver och trä. Men varför skulle en "bild" av textila tygbitar beskattas annorlunda än ett fotokollage?

Veronica Nygren, Snart är det vår, applikation, 1966.

Textilen var utställd på Varför pensel? och kan idag beskådas på Nationalmuseums permanenta utställning Den moderna formen 19002000.