måndag 13 september 2010

Den ökade politiseringen i samhället gav effekter även på de svenska formutbildningarna, främst Konstfack. 1968 framförde eleverna kravet "Gör oss samhällsnyttiga!" Kritik riktades mot att utbildningen var alltför mycket inriktad på konst samt att den inte förberedde eleverna på mötet med verkligheten efter skolan. Redan 1965 hade Carl Johan de Geer hävdat att eleverna hade varit bättre förberedda om de hade erbjudits 4 års praktik istället för Konstfacks verklighetsfrämmande studier!

Debatten 1968 blev så intensiv att eleverna stängde skolan för att fundera på frågan "Varför går vi egentligen här?". Och när de öppnade skolan igen möttes personal och elever av texten:

VI DRUNKNAR I SKIT - ANDRA SVÄLTER IHJÄL! OM TIO ÅR KOMMER KRASCHEN. VET DU DET? OCH HÄR GÅR VI OCH RITAR OCH RITAR OCH RITAR.
























Åsa Brandts skulptur Jag följer inte med till månen ingick i en större installation med flera glasobjekt som hon visade på Galleri Doktor Glas i Stockholm 1969. Med utställningen ifrågasatte Brandt människans erövringar i rymden. Den positiva syn på rymdåldern, som hade florerat i västvärlden vid sextiotalets början, hade alltmer förbytts i oro och misstro mot decenniets slut. Och med USA:s månlandning 1969 aktualiserades frågan om teknikutvecklingen verkligen var önskvärd.

Brandts skulptur kan läsas som en kritik. I mitten finns en mindre glasklot i blått och silver, vilket omsluts av ett större - atmosfären - den som nu har fläkts upp och gått sönder av en liten raket.

Jag följer inte med till månen visas i Nationalmuseums utställning Den moderna formen 19002000. Välkommen!
Keramikern Gösta Grähs utförde samhällskritiska verk under åren omkring 1970. Jag skiter väl i vattnet var en kritik mot västvärldens kortsiktiga livsstil. Här syns en man sittande på en toalettstol och läsande en skrift om miljöförstöringen. Skulpturen stod på en låda av plexiglas innehållande det som följde med vid spolningen av toaletten.

Ett objekt som har alltför stor aktualitet idag för att bara kunna avfärdas som dråpligt eller humoristiskt. Skrattet fatsnar i halsen, åtminstone på mig...













För silversmeden Owe Johansson medförde kritiken mot de osolidariska konsthantverkarna moraliska dubier. Inte nog med att hans val av yrke innebar att han tillverkade exklusiva ting i en tid då denna aktivitet ifrågasattes, han arbetade dessutom i ett material belagt med lyxskatt och för en liten, välbärgad kundkrets. "Välfärdssamhällets yttersta form av lyxproduktion, onödig och enfaldig" som han själv formulerade sitt yrke 1969.

Ett sätt att bemöta detta var att uttrycka ett eget politiskt engagemang och moraliskt ställningstagande i sin formgivning. I en rad föremål kritiserade Johansson makthavarnas övergrepp o såväl Tjeckoslovakien och Vietnam som i Stockholm. I ett objekt kritiserade han t.ex. borgarrådet Hjalmar Mehrs tal till aktivisterna vid invigningen av Hantverket i Glasburken. Andra silverobjekt av Johansson hade titlar som Napalms fasor i Hue - Pentagon öst, Mötet i Cierna samt Cierna och Prag november 1968.

Silvervasen på bilden har överhettats och lämnats med brända, såriga kanter. Vasen har följande inskription: "Hur skall jorden överleva dagens kaotiska tillstånd där de politiska motsättningarna ständigt stegras p g a misstänksamhet och prestigehänsyn, där klyftan mellan rik och fattig ständigt ÖKAR, där arméer står redo att ödelägga världsdelar och vetenskapsmännen uppfinner förintelsemedlen." Vasen finns på Röhsska museet i Göteborg.
Striden om Hantverkets placering i Glasburken på Sergels Torg föranledde en infekterad debatt på Nationalmuseum i november 1968, kallad Konsthantverk - för vem? Klyftan mellan deltagarna var djup och stämningen aggressiv. Konsthantverkets försvarare undrade varför 300 svenska låglönearbetare skulle smutskastas för att de hade valt att arbeta med konstnärligt skapande. Fanns det verkligen inte utrymme för ett fåtal konsthantverkare i det samtida samhället? Men de flesta var kritiska. Textilkonstnären Helena Henschen (idag författare) tog avstånd från sin tidigare produktion av exklusiva föremål för kapitalistiska samlare från överklassen. Och Gunilla Palmstierna-Weiss kallade sig "före detta keramiker". Inredningsarkitekten Ann-Marie Lagercrantz uppmanade alla konsthantverkare att öppna sina verkstäder för allmänheten. Då skulle alla kunna vara med och skapa i sann demokratisk anda!

Arrangörerna av diskussionen på Nationalmuseum hade antagligen hoppats kunna överbrygga debattörernas motsättningar. Istället blev det tvärtom. Flera konsthantverkare lämnade lokalen innan debatten var över. DN:s recensent gav en målande bild:
"Snart troppade en del (konst)-hantverkare av, som de nedriga individualister de är i sitt kapitalistiska samhälle."