Köp-slit-slängdebatten som Lena Larsson initierade 1960 ifrågasatte traditionen att ärva ting som måste tas om hand generationer. I hennes kritik fanns feministiska aspekter: "Vi ärver mer än vi vet. Vi ärver inte bara mormors vackra tillbringare och fula ljusstakar, vi ärver också det maktlösa, tidsödande beroendet medan vi fortsätter pyssla", skrev Larsson 1973.

Få torde ha ärvt Stephan Gips uppblåsbara möblemang Blow-up för Hagaplast 1967. Möblerna tillverkades i mjuk PVC-plast som konsumenten själv blåste upp med en dammsugare eller pump. Avsikten var att möbeln skulle vara så billig att konsumenten kunde köpa en ny när de gamla gick sönder eller när man tröttnat på den. Dock följde ett lagningskit med på köpet.

Den främsta kvaliteten med Blow-up var inte hållbarheten utan dess flexibilitet. Dess frihet. Formen erbjöd ett fritt, halvliggande sittande, utan hänsyn till krav på funktion och ergonomi. Den kunde lätt stuvas undan och tas fram vid behov, eller flyttas ut i trädgården, eller förtöjas vid bryggan.