Med det sena sextiotalets köp-slit-slängmöbler bröts modernismens definition av kvalitet som lång hållbarhet. Var inte den korta livslängden i praktiken funktionell? Kunde inte ett modernt liv styrt av impulsköp vara sundare än en hämmande präktighetssträvan? Varför kunde man inte köpa en pall i korvkiosken, eller en ny fåtölj där man köpte en back öl? Och måste man alls ha möbler i traditionell bemärkelse? Möbeln skulle ju kunna vara jeansen man hade på sig eller varför inte en del av ett uppblåsbart golv? Kort sagt, det handlade om att vända på perspektiven. Att, likt Mona Sahlin i den gågna veckan, kasta upp alla korten i leken för att se var de hamnade.

Bland de nytänkande möbler i experimentella material som tillverkades i Sverige under sextiotalets slut märktes möblemanget Well, formgivet av gruppen Dux4yra (Jan Ahlin, Jan Dranger, Martin Eiserman och Johan Huldt) för Dux 1967. Möblerna tillverkades av wellpapp och monterades av kunden själv. I möblemanget ingick en fåtölj med fotpall och en förvaringsmöbel med skåp och lådor.