1967 väckte Monica Backströms glas i "fattigmanssilver" uppmärksamhet. De visades på utställningen Glasyra i Stockholm, vilken lanserades med nya kommersiella grepp. Vernissagekortet var en skiva vars omslag var gjort av glasull. Och på utställningen strömmade musik med texten "Monica, Monica" ur högtalarna. Backström själv var klädd i lockig änglaperuk, vit tyllklänning och svarta träskor. Själva utställningen var formad som en rumslig labyrint med glänsande glasskärmar målade i olika färger och mönster. Utställningsaffischen angav att här visade Boda Glasbruk "flickan som trampade på glaset och lät idéerna jäsa".

Recensenten Ulf Hård af Segerstad var positiv och menade att Backströms sätt att förhålla sig till den "fina" kristalltraditionen påminde om popkonstens blandning av hög- och lågkultur. Formvärlden hade närmat sin konstvärlden. Men alla var inte lika hänförda av denna nya marknadsföringsteknik. Susann Frennberg skrev i Form: "Monica Backström var namnet. Mååånicca, mååånniiiccaaaa... En glasbubbla på PR-pipan- Svväller, skimrar, tunnas ut. Hur mycket tål den? Monica. Flickan som såldes med iskall kristallyrr. Fri-friaste flickan i kalkylernas bur. Forma? Formas?"

Popglas av Monica Backström kan beskådas i Nationalmuseums permanenta utställning Den fria formen 19002000.