1968 firade Stockholms stads Hantverksförening 100-årsjubileum med utställningen Hantverkets 60-tal på Nationalmuseum. Föremålen presenterades på stora bord över vilka det hängde ett rikt antal reklamaffischer. Syftet var att skapa ett möte mellan fin- och populärkulturen. Uppenbarligen kände arrangörerna omgivningens krav på nytänkande vad gällde själva scenografin. En traditionell konsthantverksutställning, vilket i princip hade varit den utställning som visades utan affischerna i taket, hade inneburit ett massmedialt självmål.

Recensenternas åsikter gick isär. Eva von Zweigberk menade att greppet var friskt: "Där fladdrar massor av fula, vulgära vardagliga affischer från taket som fond mot alla de sköna föremålen." Bengt Olvång var inte lika positiv: "Det bestående intrycket är gedigen tråkighet ... Det saknas motstånd, konflikt, liv." Kritiken var dock en västanfläkt i jämförelse med den storm som snart skulle komma...