Det finns nog inget föremål i Nationalmuseums samlingar som är så tydligt i sin datering som Britt-Ingrid Perssons porslinsskulptur Fet vals. Skulle den kunna ha varit gjord något annat år än 1968? Här dansar de feta direktörerna på ett golv av mynt, vilket bärs upp av utmärglade arbetare...

Men skulpturen kan även ges en annan läsning. Sett ur ett vidare perspektiv återgav den inte enbart kapitalets förtryck av arbetarna utan även en kamp där de förtrycktas hela existens stod på spel. Kampen om konsthantverket.

Det politiska engagemang som slog igenom inom konsthantverket kan nämligen ses som ett sätt att legitimera områdets existens i det moderna samhället. För hur skulle konsthantverkarna annars möta kritikernas påståenden om att de var onödiga? Tärande. Individualister som bara förverkligade sig själva genom att fördjupa sig i ett material. En individuell kreativ utveckling som resulterade i lyxföremål för välbeställda konsumenter. Det politiska inslaget i föremålen blev ett sätt att försvara konsthantverket, samtidigt som det fjärmade sig från kopplingen till onödiga lyxföremål för en köpstark kundkrets.